Kvinnan med hunden
av Ginger Sundin Hallgren
Vi hade setts nästan varje dag under tre års tid, hon och jag. Den medelålders kvinnan Stina med sin blanka svarta labradortik Mimmi var ett par som hade en relation av ett sällan skådat slag. De var solskenets och lyckans par. Ömma blickar på varandra, förtroende och sann glädje, aldrig några hårda ord här inte. De gick och filosoferade och samspråkade tyst med varandra närhelst jag såg dem. Jag blev varm i hela kroppen av att se dem tillsammans i en aldrig sinande konversation som bara de förstod. Hunden var med henne på arbetet och var i princip aldrig ensam. Stina bodde själv i ett hus. Ja – förutom den 10-åriga Mimmi då.
Vi pratade alltid lite om våra hundar när vi möttes och hur tråkigt och innehållslöst ett liv utan hund skulle vara. Stina och jag var på samma våglängd kort och gott. Det var hundarna som fick oss att må så bra.
Eftersom jag pratar och även skrivit mycket om hundstölder, så talade jag självklart även med Stina om det eftersom hon bundit Mimmi utanför den lokala affären ett par gånger. Världen skulle med all sannolikhet gå under om Mimmi försvann.
Jag såg inte till Stina med sin hund under lång tid och undrade varje dag om hon blivit sjuk eller om hon rent av hade flyttat, kanske utan att säga något. Till slut mötte jag henne utanför posten en dag. Hon gick lite framåtlutad med tom blick. Det verkade som hon inte såg mig först, så jag hejdade henne.
”Hej, det var länge sen”, sa jag. ”Jag har saknat att se dig på promenaden, hur är det?” Hon började genast gråta och tårarna blötte hennes magra kinder. Jag blev alldeles kall och kunde inte tänka klart. Trodde att Mimmi dött.
Jag tog hennes hand och visade henne på bänken en bit ifrån. ”Jag skulle ha lyssnat bättre på dig” sa hon och sjönk ner, men kunde inte avsluta meningen. En knut i magen brände till. Då förstod jag - det fruktansvärda hade hänt. Mimmi hade blivit stulen.
Stina hade svårt att resa sig efter att hon hade fått fram budskapet till mig och jag gick med henne hem. Vid sitt köksbord berättade hon trevande med lågmäld röst mer utförligt hur hon nu kände sig och vad som hade hänt. Det verkade som om hon behövde gå igenom händelsen gång på gång för att om möjligt kunna gå vidare med sitt liv.
Hon hade, trots mina välmenande varningar, satt Mimmi utanför en liten matvaruaffär och skulle bara in för att handla det nödvändigaste. När hon kom ut igen fanns inte Mimmi kvar. Stina kände hur paniken steg och all kraft rann ur henne. Luften ner till lungorna tycktes ha stängts av. Kassen damp ner på trottoaren och sprack, varorna spreds framför henne. Människor omkring trodde att hon blivit sjuk och försökte hjälpa henne upp. Benen bar henne inte. Det blev svart.
En butiksanställd hjälpte henne hem och ringde sedan till polis. Hon fick viss hjälp med att efterlysa Mimmi på nätet, för hennes energi hade drastiskt sjunkit. Samma dag försvann hennes aptit – hon kunde inte förmå sig att äta när hennes livskamrat inte fanns vid hennes sida längre. Stina tappade vikt ganska omgående och ibland fick hon tvinga i sig något lite lätt för att ens orka stå upp.
Tiden rusade framåt men ingenting nytt framkom om hennes hund. Eftersom sorgen och förtvivlan inte lämnade henne ifred långa stunder, fick hon allt svårare att kunna sköta sitt jobb. Hon befann sig i en tjock dimma och depressionen var ett faktum. Sova kunde hon inte. Från det att hunden försvann hade ångest, skuldkänslor, skam och oro nu sitt grepp om henne med fast hand. Rastlösheten av att inte få vetskap om hur Mimmi hade det förtärde henne inifrån och ut. Den rev sönder hennes kropp som rostig taggtråd. Hennes Flitiga Lisor i köksfönstret vissnade sakta ner till ingenting. Stina brydde sig inte om saker som att kamma sig eller att bädda sängen. Varför skulle hon göra det? Det fanns ju inget att glädja sig åt längre. Ingen som buffade på henne med nosen, hoppade upp på henne i lycka eller kom dragandes med en leksak. Till slut sjukskrev hon sig. För henne hade det varit lättare om Mimmi hade dött.
Jag såg en kvinna framför mig tvärs över bordet som var fullständigt nerbruten av alla dessa malande tankar som ständigt invaderade hennes hjärna. ”Varför satte jag Mimmi där, hur kunde jag vara så dum och tanklös? Har jag hjälpt till med att ta ifrån henne sin trygghet? Saknar hon mig? Var finns min hund? Är det en snäll människa som älskar hundar som har henne? Eller är det någon som är elak och slår henne? Får hon bo inomhus eller befinner hon sig i en kall hundgård? Får hon äta sig mätt? Tänk om det är en hemlös person som använder droger som har henne i sitt grepp och där hon inte ens får gå på promenader?”
Frågorna avlöste varandra i snabb takt. De var obarmhärtiga och kändes som tunga blydroppar mot huvudet. Stina såg plötsligt mycket äldre ut än hon var. Jag lyssnade utan att avbryta för hon behövde så väl få det här ur sig. Jag lämnade Stina efter att hon lagt sig på sin säng. Hon var så trött efter att ha gått igenom händelsen i sitt huvud igen. Hon hade mitt nummer sedan tidigare och jag sa: ”Ring när du behöver prata, jag finns bara ett samtal bort”. Vi kramade varandra som om det var sista gången vi skulle ses.
En liten tid senare utan kontakt fick jag på omvägar höra att Stina hade blivit alltmer inåtvänd och sjuklig. Hon ville inte leva utan sin hund.
Till slut stod Stina inte ut längre utan ändade sitt liv.
Lämna aldrig din hund obevakad utanför en affär.